Jag fick ett uppdrag jag inte kunde säga nej till, så jag tog paus i mitt romanskrivande (sista delen i ”De Aderton-trilogin” tar form allt mer) för att skriva ner mina tankar om en serie jag borde älska. Men som skaver:
Läs artikeln här!
Jag och författaren och kriminologen Christoffer Carlsson har tillsammans med DVA Creative Studios skapat en interaktiv ljuddokumentär kring Palmemordet. Tekniken gör det möjligt för oss att berätta historien när lyssnaren är på plats i verkligheten.
Beroende på var den som promenerar befinner sig ger vi olika delar av historien i appen ”Promenad” (gratis att ladda ner, vår promenad kostar sen 59 kr).
Det ger oss möjlighet att säga ”titta nu till vänster, där ligger en korvkiosk där ett vittne befinner sig.” Eller ”till höger i det rosa huset på våning sex, i fönstret närmast Sveavägen, där står ett annat vittne.”
Det blir ett, vågar vi påstå, unikt sätt att själv träda in i den labyrint som Palme-mordet och utredningen efteråt har beskrivits som.
Något händer när man själv går, springer, ser och upplever allt på platserna som är centrala. Man begriper allt på ett mer grundligt sätt.
Skälet till varför vi gjort detta är för att vi vill att så många som möjligt ska kunna förstå så mycket som möjligt kring det nationella trauma som detta dåd blivit. Har man gått denna promenad kan man bättre förstå hur rimliga och orimliga alla teorier är, såväl de som redan framfört som de som lär komma i framtiden.
Flera medier har uppmärksammat (och gillat) vår idé:
Även P1 Kultur har intervjuat oss men det inslaget har hittills inte sänts pga invasionen av Ukraina.
Gå gärna promenaden och känn själv hur verkligheten tillför en omistlig del av berättelsen kring mordet på vår statsminister.
Äntligen! Min andra roman är ute! Trohetseden är fortsättningen på De Aderton och jag är vansinnigt stolt och upprymd över att den nu får nå läsarna.
Från pressmeddelandet:
En uppmärksammad rififikupp mot Nationalmuseum slutar med att journalisten Axel Sköld plötsligt har en stulen Rembrandt-tavla i sin ägo. Tillsammans med historieprofessorn Vilhelm Skrak försöker han blottlägga de ledtrådar som tavlan döljer. Samtidigt utreder polisen ett bombdåd i centrala Stockholm. Är det ett terrordåd eller finns det en annan agenda? När samhället skakas står den nytillträdda, kompromisslösa statsministern Lova Magnusson i centrum. Men på vems sida är hon egentligen? Och vad ligger bakom den vårdnadstvist som Stina Forss, Axels kollega och vän, dras in i?
TROHETSEDEN är den rafflande andra delen i trilogin om De Aderton. Journalisten Axel Sköld ställs öga mot öga med ett hemligt sällskap – som inte skyr några medel för att bevara sin makt.
ANTON BERG är författare, radioproducent och dokumentärjournalist, känd och prisbelönad för sina reportage i bland annat P3 Dokumentär. Han är en av skaparna bakom podcasten Spår, som fick stor betydelse i samband med att Kaj Linna friades efter 13 år i fängelse. Våren 2021 släpptes HBO:s dokumentärserie Knutby: I blind tro, med Anton Berg och Martin Johnson. Trohetseden är uppföljaren till Anton Bergs debutroman De Aderton (2018), som har sålts till ett flertal länder.
Idag, dagen före julafton, släpps min debutroman ”De Atten” (De Aderton) i Danmark.
Stort tack till Politikens Forlag som köpt rättigheterna och som skrivit så snälla ord om min historia. Alla som vill läsa om Axel Sköld, Stina Forss, Professor Skrak och David på danska kan beställa De Atten via förlagets hemsida.
Det känns otroligt häftigt att boken får nå läsare utanför Sverige, i andra länder som Tyskland, Finland och Bulgarien (och Norge i vår), bedöms ju boken helt på egen hand, oavsett vem jag är eller vad jag gjort inom radio/pod. Det är ett kvitto på att storyn verkligen fungerar och det ger mig energi till fortsättningen.
Och apropå den ja… Idag lämnar jag in råmanus på del två till Bookmark förlag. Bara fyra dagar för sent. Det finns alltså goda förhoppningar om att den ges ut enligt plan, lagom till sommarsemestern.
Yttrandestriden fortsätter mellan Son Dos advokater och Riksåklagaren när Johan Eriksson, Elsa Segerros och Olle Kristhammar idag lämnar in ett åtta sidor långt yttrande till Högsta Domstolen. Inlagan är ett svar på Riksåklagarens yttrande som lämnades in till HD för några veckor sedan och det är det sista som HD kommer ta emot från parterna innan domstolen fattar beslut i resningsfrågan.
Helt kort kan man sammanfatta advokaternas yttrande som ett förtydligande av resningsansökan. Man menar att RÅ missförstått första delen av resningsansökan, den ska inte på något sätt åberopa nya omständigheter utan visar istället på hur svag bevisningen är i målet. (Det saknas helt teknisk bevisning. Inget mordvapen har hittats. Det enda som finns är två videoförhör med en sjuårig pojke.)
Ju svagare bevisning i ett fall, desto mindre bevisning ska till för att bevilja resning, skriver advokaterna. (Och hänvisar till källa inom juridisk litteratur som jag dessvärre inte läst.)
Sen bemöter advokaterna RÅs kritik mot de tre experterna på barnförhör Spår intervjuat. För det första menar advokaterna att man ska titta på vad experterna verkligen för fram. För det andra ska HD läsa mitt inlägg kring hur jag besvarar kritiken om ev bristande objektivitet här på denna hemsida (jodå länk till min hemsida finns med i yttrandet, vore ju kul att se hur många av domarna i HD som kommer klicka) och för det tredje är muntlig framställan (Spårs intervjuer) minst lika stark som skriftlig, ja advokaterna menar till och med att den kan vara starkare. Vid en eventuell rättegång kommer experterna att åberopas och höras inför rätten.
Och det som är nytt är faktiskt, menar advokaterna, det som experterna för fram: Det finns visst motstridigheter i pojkens förhör. Tvärtemot vad rätten påstår i sin dom.
I resten av yttrandet bemöter advokaterna RÅs påstående om att det förvisso ÄR en ny omständighet att pojkens pappa var gift med mammans svägerska, (Det Spår kollade upp med skatteverket.) men att RÅ inte fäster någon större vikt vid detta eftersom det mest ligger till grund för spekulationer kring ett annat motiv.
Advokaterna menar att det äktenskapet är viktigt att klarlägga eftersom det blottlägger lögner i svägerskans förhör. Hon påstår där att hon är ensamstående när hon i själva verket är gift. Och att hon inte vet vem pojkens pappa är – när hon i själva verket varit gift med honom i fyra år (då pojken var 1-5 år gammal.) Inte heller pappan uppger sanningen kring detta när han förhörs.
RÅ skriver att man inte kan se i domarna om man ställt frågor kring detta. Men i polisförhören framgår det tydligt att frågor ställts och att osanningar levererats som svar.
Detta, menar advokaterna, visar att just de personer som rätten använt sig av som karaktärsvittnen, alltså som gett pojken större trovärdighet genom att säga saker som att ”pojken inte KAN ljuga, han vet inte hur man gör” – just de personerna har själva ljugit.
Och det påminner om hur det var i Kaj Linnas fall, vars resningsbeslut advokaterna citerar. Där fanns ett huvudvittne, ”Nils”, vars trovärdighet fallet vilade på. men som bland andra Spår kunde visa var en högst överdriven trovärdighet. Då föll det fallet ihop som ett korthus.
Här menar advokaterna alltså att fallen påminner starkt om varandra och att HD borde fatta samma typ av beslut nu som då: bevilja resning.
När beslut kommer är oklart. För Kaj Linna (ett fall jag ofta använder som jämförelse eftersom jag känner till det bäst av övriga resningsfall) tog det fem månader.
Spår säsong 7
I fredags, 9 oktober 2020, lämnade Riksåklagare Petra Lundh, genom överåklagare Mats Svensson sitt yttrande som Högsta Domstolen begärt in.
Riksåklagaren (RÅ) motsätter sig att HD ska bevilja Son Do resning.
Det var väntat, det sker så gott som alltid när RÅ ska yttra sig i resningsärenden (det skedde även i Kaj Linnas fall tex.)
Jag tänker inte gå igenom alla 19 sidor i yttrandet men eftersom RÅ nämner Spår vid flera tillfällen är det ändå på sin plats att klarlägga några punkter.
RÅ beskriver händelseförloppet och konstaterar att den enda muntliga bevisning som finns i fallet är de två videoförhör med den 7-åriga pojken som säger sig ha sett sin mamma skjutas ner av Son Do.
Sen går RÅ igenom de tidigare två resningsansökningarna (2014 och 2017) eftersom Son Do vill att det som framkom från dessa också ska läggas ihop med det han nu för fram i denna ansökan. (Så gjorde även Kaj Linna, där godkände HD detta förfarande och det var en ny praxis, innan har HD menat att varje resningsansökan ska ses för sig.)
RÅ skriver bla:
”Det kan noteras att den granskning av podcasten ”Spår” som i huvudsak ligger till grund för den nu aktuella resningsansökan underkänner advokat BHs beräkning från 2014.”
Det handlar om att vi testade om det är möjligt för en person att köra bil från Son Dos restaurang till brottsplatsen, utföra mordet och sen hinna tillbaka på den tid som garageporten öppnats och stängts. Vi menar att det i och för sig är möjligt men att det är väldigt tajt om tid. Men det är korrekt uppfattat av RÅ.
Sen tar RÅ upp den nya resningsansökan. Och då Spårs granskning.
”Resningsansökan baseras i allt väsentligt på ljud- och bildfiler som distribuerats från och med 2019 i en så kallad podcast med namnet ”Spår”. I fem avsnitt, de flesta med en längd om cirka en timme redogörs för det aktuella ärendet. Kopplingen mellan den nu aktuella resningsansökan och podcasten är påtaglig genom att det på olika ställen i resningsansökan genom fotnoter hänvisas till avsnitt och tider i sändningarna.”
Lite längre ner skriver RÅ:
”Beträffande de hänvisningar i resningsansökan som görs till podsändningen kan helt allmänt sägas att det är svårt att värdera muntliga uppgifter som enbart förekommer i någon form av underhållande eller granskande program. Det går inte att veta om den eller de som gjort programmet medvetet eller omedvetet gett programmet en viss vinkling. Det går inte heller att bedöma vilket material som tagits med i sändningarna och vilket material som valts bort vid redigering.”
Det här är intressant. Det är en legitim fråga, kan man lita på journalister? Och ska man ge bevisvärde åt sådana uppgifter som kommer fram i en intervju? Som exempel har vi ju själva varit med om den intervju Spår gjorde med vittnet ”Nils” och som användes av Kaj Linnas advokat, vid det resningsärendet. Där lade Högsta Domstolen stor vikt vid vad som sades i intervju med journalister.
Men vi ställer oss ofta själva frågan. Går vi i samma fälla som de vi granskar? Vi kritiserar ju polisen för ”confirmation bias” dvs att man för tidigt skaffar sig en teori som man sen söker bekräfta, istället för att hålla sig öppen för alternativa förklaringar.
Tänk om vi själva gör allt för att istället hitta fel på polisens teori – vi vet ju om att vår story blir ”starkare” ju fler ”fel” vi hittar i polisens story – är då inte frestelsen stor att göra en lite mer vinklad än sann historia?
Detta aktualiseras även i längre ner i RÅs yttrande när man skriver om de tre experter vi låtit analysera de två barnförhören med pojken.
”Podcasten ”Spår” har låtit tre sakkunniga personer ta del av förhören med vittnet PD. Två av dessa fick enligt uppgift läsa utskrifter från förhören med honom och den tredje fick ta del av de inspelade videoförhören. Intervjuer med de tre personerna finns i del 3 av podsändningarna.”
RÅ skriver också:
”Som jag anfört ovan det är svårt att värdera muntliga uppgifter som enbart förekommer i någon form av underhållande eller granskande program. Det går inte att veta om den eller de som gjort programmet medvetet eller omedvetet gett programmet en viss vinkling. Det går inte heller bedöma vilket material som tagits med i sändningarna och vilket material som valts bort vid redigering. Min uppfattning är därför rent principiellt att styrkan i de uppgifter som lämnas i podsändningarna inte går att jämställa med formella sakkunnigutlåtanden. ”
Som kommentar till detta är det för det första intressant att se att när Spår granskat tidschemat och funnit att det kanske håller, alltså när vi är på åklagarens linje, finns det inga kommentarer från RÅ om huruvida vi sysslar med ”en viss vinkling”. Då konstaterar man att vår granskning visat att åklagaren kunde ha rätt.
Men när vi går emot åklagarens linje, kan det alltså inte uteslutas att Spår sysslar med vinklad journalistik eller gör ett urval som ”medvetet eller omedvetet” gör att vi inte är sakliga.
Nu hade vi ju ändå förberett oss på sådan kritik. Vår granskning ska tåla en granskning.
Därför nöjde vi oss inte med en, eller ens två experter. Vi lät tre experter på barnförhör gå igenom materialet. Om vi nu missuppfattat, eller medvetet gjort våld på dessa intervjuer eller bara gjort slarvig journalistik kring hur vi presenterat dessa experters slutsatser kan ni räkna med att dessa tre personer hade hört av sig med klagomål och krav på rättelse.
Det har inte skett.
Eftersom kritiken från de tre experterna är legitim.
RÅ är också inne på den linjen:
”Det ifrågasätts inte att de tre experterna har stora kunskaper inom sina ämnen och att de baserar sina uppgifter på vetenskaplig forskning, men den forskningen var känd sedan lång tid då hovrätten gjorde sin bedömning av de inspelade barnförhören”
RÅ menar här att för att kritiken från dessa experter ska kunna resultera i resning måste det röra sig om nya omständigheter. Men RÅ menar att problemet med barnförhör varit kända redan i domen mot Son Do.
”Med hänsyn till att de uppfattningar som framkommer i de tre intervjuerna inte utgör någon ny bevisning eller ny omständighet, i den betydelse som lagen kräver kan de enligt min bedömning inte läggas till grund för bedömningen av frågan om resning.”
Det här går att tvista om. Exakt vad visste man 2006 om barnförhör och vad mer vet man nu 2020?
Det som verkligen borde diskuteras är ju vad experterna säger. I domarna står ju tex att pojkens uppgifter är fria från motstridigheter – men det stämmer ju inte.
Så är man ute efter att verkligen belysa det här fallet fullt ut borde experterna kallas till en rättssal och höras i en ny rättegång, så får juridiken helt ta över fallet efter oss journalister.
Vidare.
I ett resningsärende är det viktigt att ta reda på om någon ny omständighet tagits fram som kan omkullkasta tidigare föreställningar, det så kallade ”nyhetskravet”. I Son Dos resning handlar det om Spårs samtal med Skatteverket.
”I podsändningen ”Spår” förekommer uppgifter om kontroll hos Skatteverket rörande bland andra några av de personer som är målsägande i målet. Till ansökan om resning har personbilder från Skatteverket avseende fyra personer bifogats.”
RÅ kosntaterar att detta är ny information
”Utdragen från Skatteverkets databaser med information om några av ärendets målsägande och vittnen är däremot att betrakta som nya omständigheter.”
RÅ inser också att detta tyder på skenäktenskap, men det är ju inget som bevisats.
”Uppgifterna om hur TD och TN skilt sig i Vietnam, kommit till Sverige genom att gifta sig med personer i eller med kopplingar till en och samma familj gör att man naturligtvis kan spekulera i om äktenskapen i Sverige ingåtts för skens skull i syfta att erhålla uppehållstillstånd i Sverige.
Frågan är då om spekulationen om skenäktenskap är en omständighet eller bevis som kan utgöra grund för resning. Enligt min uppfattning utgör uppgiften om äktenskapen inte i sig något bevismedel eller bevisfaktum som har betydelse i målet. Däremot hade uppgiften kunnat ses som hjälpfaktum vid bedömningen av den allmänna trovärdigheten hos några av de personer som hördes i domstolarna för det fall det under rättegångarna ställts frågor om de närmare omständigheterna angående egna och andras äktenskap. Det framgår dock inte av domarna om några sådana frågor ställts eller hur de frågorna i så fall skulle ha besvarats. ”
Det är helt riktigt att det inte framgår i domarna vad som utretts kring exakt hur relationerna mellan personerna kring pojken sett ut. Men i förhören i polisutredningen har flera av dessa personer olika versioner om hur de känner, eller inte känner varandra. Där ljuger minst en av dem kring detta. Varför RÅ inte nämner detta är oklart, kanske för att ett resningsärende bara kan avhandla information i domar och inte i förundersökning? Jag vet faktiskt inte. Men detta är också en omständighet som förtjänar att utredas i en ny rättegång.
För RÅ gör följande bedömning:
”Jag anser att teorierna om skenäktenskap inte har sådan betydelse och relevans för sakfrågan, att den ens nämnvärt påverkar styrkan av den tidigare åberopade bevisningen. Jag anser därför att det inte föreligger skäl för resning enligt huvudregeln.”
Men nämner då inte att om man betänker att flera av dessa vittnen används i domarna för att styrka pojkens trovärdighet. Men enligt de experter vi talat med är det just närstående till barn som är de som påverkar barn mest. Nu kan vi alltså visa att flera personer som vittnat om pojkens trovärdighet egentligen har kopplingar till pojken i form av äktenskap med pojkens mor (offret), som man ljugit om i polisförhör. Fler av de personer som i rätten framställde som släktingar är alltså i själva verket att ses som ”närstående” och därför finns det alltså risk att deras påverkan på pojken varit större än man tidigare trott. Det borde granskas närmare.
Sista stycket i Riksåklagarens yttrande vittnar ändå om att även RÅ räknar med möjligheten att Högsta Domstolen ska vilja titta på det här fallet igen:
”Målsäganden PD biträdde åtalet. För det fall Högsta domstolen överväger att bevilja resning torde domstolen ha att ta ställning till kravet i 5g kap. 6l rättegångsbalken, att resningsansökan ska delges motparten samt att målsägandebiträde bör förordnas.”
Det är fortfarande oklart vad som sker nu. Högsta Domstolen kan begära in ytterligare ett yttrande från Son Dos advokater eller besluta om resning eller ej, baserat på den information man nu fått. När beslut kommer vet vi inte heller men vi håller koll på fallet.
Stockholm 12 oktober 2020
Anton Berg
Den tyska översättning av De Aderton (Achtzehn eller 18) hr fått ett mycket fint mottagande i Tyskland.
Mest överraskande är att Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) ägnar boken uppmärksamhet. Enligt mitt förlag skriver FAZ mycket sällan om spänningsromaner eller deckare, och när de gör det är det oftast i nedvärderande ordalag. Men Achtzehn klarar jämförelsen med Stieg Larssons Millenium-trilogi och får omdömet ”anakronistiskt charmig” och författaren benämns som ”inte oskicklig”. Enligt min tyska förläggare är det tyska för ”skicklig” och hon menar att recensionen är ”Lysande!”
Senast i raden av uppskattningar är Christian Beisenherz, journalist på WDR (”Västtyska radion”) i Dortmund. Han gör Achtzehn till veckans tips i sin ”Krimi Rund”:
Maxbetyg får boken i ”Schubys Schmöker-Tipp” från ett glansigt magasin som jag tyvärr vet ganska lite om. Men stort tack för fina omdömet. Pageturner är ett betyg jag tar emot med största glädje. Det var vad jag hoppades kunna skriva. Och ”genial spänningsbåge” samt ”storartade karaktärer” gör mig ju närmast förlägen.
Bokrecensenten Sigismund von Dobschütz driver dels en egen bokblogg/instagramkonto ”Buch Besprechung” och publiceras också i flera tyska tidningar. Dobschütz menar att historien ”skickligt blandar historiska fakta med en kriminalhistoria” och att han med ”spänning ser fram emot fortsättningen i nästa bok”.
Den 9 juni 2020
”Högsta Domstolen förordnar att riksåklagaren ska inkomma med skriftlig förklaring i ärendet.”
Vad innebär detta?
Att Riksåklagaren ombes lämna förklaring är ett första steg mot beslut kring resning för Son Do – även om det inte alls behöver leda till att resning beviljas.
Men i de fall när resning sker är detta nästan alltid första steget.
För Kaj Linna innebar det till exempel att RÅ kom tillbaka med besked tre månader senare. Då menade RÅ att man INTE tyckte att Linna skulle beviljas resning (vanligtvis det RÅ brukar anse).
Sen fick Linna yttra sig på detta.
Sen, ännu flera månader senare, beviljade då Högsta Domstolen resning.
Så detta är ett första steg men ännu är riktningen alltså oklar.
Hursomhelst betyder detta att det #spår grävt fram, och som advokat Johan Erikssons (med flera) resningsansökan bygger på, inte går att avfärda juridiskt.
Det måste nu tas på allvar även av Riksåklagaren.
På ett personligt plan känns detta beslut väldigt glädjande. Vi har lagt ned väldigt många timmar på att undersöka fallet och många sena kvällar han jag undrat vad jag gett mig in på. Men Spår verkar vara en pod som behövs i mediasverige. För andra gången på fem år (7 säsonger) har vi trängt in i Högsta Domstolens öron. Det trodde jag aldrig när vi drog igång 2015. Samtidigt känns det bara helt rimligt med tanke på de två fallen.
Under oktober månad har min roman De Aderton klättrat på topplistorna för pocketböcker i Sverige. Det känns overkligt och fantastiskt roligt. Att ens min egen bok finns bland alla pockets i affärerna, trängs på hyllorna bland King, Nesbö, Tartt, ja alla mina egan hjältar, är ju surrealistiskt och nypa-mig-i-armen-stort.
Men nu hittar den också läsare i en rasande takt.
Under stora delar av oktober månad har den parkerat på andraplatsen på Akdademibokhandelns pocketlista.
Pocket Shop valde ut den till sitt ”Kassatipset” och gav den så här stiligt utrymme på Arlanda (Elin på bilden arbetar på min agentur.)
Den totala pocketförsäljningen hittar man på Svenska Förläggareföreningens hemsida. Där tog sig De Aderton in första veckan i oktober på fjärde plats och har sen klättrat till tredje just nu. Tack till alla er som köper och läser! I vinter börjar jag skriva på fortsättningen och den energi det här ger mig är helt magisk!
När Radioakademin höll den branschgemensamma Radio- & poddagen på Münchenbryggeriet i Stockholm delades priset Guldörat ut i åtta kategorier.
Spår vann den stiliga (och tunga!) statyetten i kategorin Årets Poddproduktion.
Så här lyder motiveringen:
Spår har sedan starten satsat på snygga poddproduktioner och den senaste, Brandkärrsmordet, är även den välproducerad i alla detaljer. Ljudet är nära, suggestivt och förstärker känslorna som teamet Anton Berg och Martin Johnson, vill skapa med sin story. Dramaturgin är fulländad i varje avsnitt och bygger upp spänningen, nyfikenheten att lyssna vidare och frågan om vem som egentligen är skyldig till mordet. Det är skickligt, snyggt och njutbart från början till slut.