FRIKÄND – Kaj Linna åter fri efter 13 år

Det här är stort. Aldrig förr har någon friats efter så lång tid i ett svenskt fängelse. Tretton år. Ibland tar det lång tid för rättvisan. För lång tid. Men igår var en dag fylld av glädje, lättnad och en känsla av att DET GÅR. Man KAN vända en oljetanker.

För Kaj Linna och hans familj har det här varit en kamp som började 2004. DNs Stefan Lisinski har gjort ett otroligt jobb från 2006. Vi på Spår började granska det här lite trevande hösten 2014 efter att vi fått tips av stjärnadvokaterna Johan Eriksson och Thomas Olsson. Vi stötte på dokumentärfilmaren Mårten Barkvall som osjälviskt och storhjärtat hjälpte oss med viktig information och kontakten med huvudvittnet ”Nils”. Vår intervju med denne ”Nils” fick sen stor betydelse för det allra svåraste hindret i den här marschen mot rättvisa: en beviljad resning.

Högsta Domstolen skrev

Man använder alltså den nya informationen – ”Nils” snack om knarkköp – och fogar den till vad man i tidigare resningsansökingar redan vet om ”Nils”. Kort sagt – han är inte trovärdig som vittne:

Det beslutet var en enorm seger och det hade mycket väl kunnat gå som i Quick-ärendet när åklagaren la ner fallen direkt, utan att försöka vinna en rättegång. Men här ville nu kammaråklagare Jens Göransson annorlunda. Han påstod till och med att bevisläget mot Kaj Linna nu var bättre än 2004/2005. Då måste han bortsett ifrån att han inför denna rättegång begärt sitt huvudvittne ”Nils” häktad för medhjälp till rånmordet. Det minskade naturligtvis ”Nils” trovärdighet, vi ska återkomma till vad Hovrätten gjorde för bedömning just kring det, men låt oss också minnas de blå byxorna. De kan åklagare Jens Göransson inte heller ha tänkt särskilt mycket på vid sitt påstående om förbättrat bevisläge. Byxorna som påstods försvunna från det hus Kaj Linna lånade spelade en mycket stor roll när den förste åklagaren Mikael Lundquist la fram sin bevisning. När man sen hittade byxorna igen (då satt Kaj inlåst, dömd för brottet) spelade plötsligt byxorna ingen roll alls. Lundquist uttalade sig till DN och Stefan Lisinski och menade att målet vilade på annan robust bevisning.

Det skulle ta 13 år men nu vet vi att det var fel. Även i rättens ögon.

För om vi ser på den dom som hovrättspresident Margareta Bergström igår presenterade och förklarade för den samlade pressen så är den mycket klar på alla avgörande punkter. Man börjar med att konstatera att bevisläget är svagt:

Det saknas bevisning som direkt binder KL till de åtalade gärningarna. Den enda överlevande person som haft direkt kontakt med gärningsmannen, SL, pekade ursprungligen ut någon annan. Den tekniska bevisning som finns består av skospår och ett fingeravtryck på en fiskekortsask som var vittjad på pengar. Fingeravtrycket har inte kunnat bindas till någon person och talar därför, om än svagt, emot att KL är gärningsman. Vad gäller skospåren kan det möjligen slås fast att de är avsatta av skor med ungefär samma storlek som KL har. Denna omständighet har ett mycket begränsat bevisvärde.

I intervjuer senare menar Margareta Bergström att det som spelat roll är huvudvittnet. ”Nils”. Det är där man gör den stora ändringen i sin bedömning jämfört med tidigare rätter. Så här skriver Hovrätten i domen om just ”Nils”, man börjar med att konstatera att det är en helt annan ”Nils” som vittnar under ed än den som pratade i Mårten Barkvalls kamera 2014 och i Spårs mikrofon 2015:

Hovrätten måste konstatera att den helt avgörande frågan i målet är vilken tilltro som kan sättas till MVs berättelse. Det bör först anmärkas att MVs vittnesmål vid huvudförhandlingen har präglats av eftertänksamhet och återhållsamhet och att hans framförande därför gett ett helt annat intryck än hans motsvarande berättelse vid den filmade och uppspelade bilresan, där han med stor beredvillighet och ordrikedom diskuterat detaljer med JO och PK.

”Nils” tog ju tillbaka uppgiften om att han och hans pappa åkte till Piteå för att köpa knark, när han förhördes om detta av polisen under våren. Även i rätten menade han att det aldrig hänt. Som förklaring menar ”Nils” att han mindes fel. Det köper inte Hovrätten:

Det är naturligt att minnesbilderna efter 13 år kan vara diffusa. När det gäller uppgiften om narkotikainköp den 13 april – som MV lämnat i två olika sammanhang, i båda fallen efter viss tvekan – förefaller det dock osannolikt att det enbart skulle handla om att minnet har förändrats. Till detta kommer att det huvudsakliga skälet till att MV har tagit tillbaka de övriga nya uppgifter han lämnat inte synes vara att han minns att uppgifterna är fel, utan att han senare kommit fram till att uppgifterna inte kan stämma.

Åklagare Jens Göransson menar att vi i media missförstod Högsta Domstolens beslut att bevilja resning, det var inte så att trovärdigheten hos ”Nils” var skadad eller för låg. Han var minst sagt lika bra vittne som 2004, om inte bättre, om vi ska tro Göranssons plädering. Men Hovrätten ger honom fel.

På grund av det sagda anser hovrätten att den osäkerhet omkring tilltron till och tillförlitligheten av MVs uppgifter som Högsta domstolen pekade på i resningsbeslutet måste sägas kvarstå. Åklagaren har dock anfört att det, trots MVs ändrade uppgifter, finns detaljer i hans berättelse som odiskutabelt styrker dess trovärdighet. MV har berättat om en gissningslek som KL lekt med honom för att kontrollera om han kände till var brottet skulle begås. MV har även berättat om en resa som han och KL företagit till Kalamark den 13 april 2004, en resa som det är osannolikt att han bara skulle ha hittat på och som dessutom styrks av ELs uppgifter.
Det som MV har uppgett om gissningsleken leder enligt hovrättens mening inte till några säkra slutsatser.

Det är heller inget hastigt verk, denna dom. Rätten lyckas finna ett ologiskt resonemang som inte ens Kaj Linna själv tänkt på (eller jag, Stefan Lisinski eller advokaten Thomas Magnusson heller, fastän vi tröskat igenom det här materialet under flera år) i ”Nils” berättelse.

Det handlar om Kajs påstått dåliga ekonomi vid tiden för brottet:

När det gäller resan till Kalamark den 13 april 2004 har KL helt förnekat att han var ute och åkte bil tillsammans med MV den dagen, medan MV har hävdat att man åkte till Kalamark i KLs bil och körde omkring i flera timmar.
Enligt MV hade KL dåligt med pengar och han skulle vara tvungen att låna pengar för att kunna ta sig till Stockholm. Den 14 april ska bensinen inte ha räckt för att ta sig hem till MV och låna pengar, utan man måste mötas i Långträsk. Trots detta ska KL enligt MV utan protester ha följt med på en resa där man åkte omkring i hans bil i flera timmar. För hovrätten framstår det vidare som säreget redan att MV skulle behöva ”bevisa” för KL att han visste var bröderna bodde för att förmå KL att avstå från sitt planerade brott.

 

Man körde ju enligt ”Nils” i Kajs bil. I flera timmar. Trots att Kaj inte ens kunde köra hem till ”Nils” pga för lite pengar till bensin. Bra synat av Hovrätten.

Slutligen. Åklagare Jens Göransson menade i vår intervju att avvärjningsresan VISST kunde äga rum, bara lite senare. Det skulle han visa. Men då måste han komma runt att ”Nils” pappa påstår att den börjat före 19:42. Och så ska då ”Nils” befunnit sig i Piteå 20:00 och Öjebyn 20:20. När han samtidigt alltså är på avvärjningsresa i Kalamark. Åklagaren försökte lirka med vittnena, men både ”Nils” och framför allt hans pappa stod på sig. Nädå, ”Nils” och Kaj ska ha avvikit före 19.42.

Till det nu sagda kommer den bevisning som talar mot att det företagits någon resa till Kalamark. EL tog ut pengar i Öjebyn kl. 19.42. Både han själv och MV har uppgett att han troligen gjorde det sedan man skilts åt i Piteå. EL har uppgett sig vara i det närmaste säker på den uppgiften. Det är alltså efter att MV och KL skulle ha påbörjat resan mot Kalamark som MVs telefon kopplar upp först i Piteå kl. 20.00 och därefter i Öjebyn kl. 20.20. Den första uppringningen är till EL och den andra är till HA. Den närmast föregående uppringningen före dessa är till KL. MV har nu uppgett sig helt sakna minnesbilder av dessa uppringningar. Vid de tidigare rättegångarna spekulerade han i om hans mobiltelefon kunde ha legat på laddning i hans egen bil, som användes av EL, och automatiskt ringt upp senast slagna nummer, en förklaring som uppenbarligen inte håller. Det är vidare osannolikt att EL skulle ha använt MVs telefon för att ringa till sig själv. Vid det nya förhöret har MV förklarat att han inte minns om han och KL åkte runt lite innan de åkte mot Kalamark.

Och så kommer formuleringen som jag väntat på hela tiden – och som Kaj Linna slagits för i 13 år:

På grund av det nu sagda anser hovrätten att uppgifterna om resan till Kalamark den 13 april 2004 är förenade med så många oklarheter att det inte kan anses styrkt att den resan överhuvudtaget har ägt rum. Dessa uppgifter styrker därför inte MVs trovärdighet.

***

Att läsa den här domen ger mig en känsla av att förnuft. Som att någon verkligen brytt sig om att ta reda på fakta. Precis likadant var det att höra de nya förhören med ”Nils” som gjordes av Umeå-polisen. Plötsligt kom alla adekvata invändningar. Följdfrågor. Kritiska påpekanden om ologiska resonemang:

Låt oss hoppas att polisen fortsätter sitt arbete på samma sätt i det här fallet så att rätt person till slut blir fast. Brottet i sig var brutalt och skapade en tragedi för dom båda bröderna i Kalamark. Alla i bygden vittnar om en hemsk otrygghet som föddes där och då. Nu rivs det här upp igen. Det är viktigt på så många sätt att rätt person/er grips och döms för det här illdådet.

***

När det gäller hur Kaj Linna ser på allt som skett senaste veckorna så hade jag svårt att hålla mig för skratt när vi sågs förra veckan. Han beskrev nämligen ”Nils” senaste vittnesmål på ett målande sätt: ”Han kan lika gärna ta en vuvuzela i munnen när han ska yttra sig, det är helt ointressant att lyssna på.”

Lyssna gärna på vårt avslutande avsnitt:

När vi träffades sa Kaj Linna också att man måste försöka skratta trots allt det som hänt. Annars klarar man inte av en sån här historia. Det är ju en rättsskandal och personlig tragedi för Kaj Linna, då finns alltid faran att man blir uppäten av bitterheten. Det är något Kaj Linna alltid svarar på ungefär så här:

Det värmer att kaj förstår vad Spår betytt och vad vi tillsammans allihop lyckats åstadkomma. Jag fogar gärna Mårten Barkvall och systern Carita Postma till denna lista. Det finns fler. Styrkan bakom ett lagarbete har varit det som avgjort, länge jobbade Stefan Lisinski på ensam. Han har gjort ett enormt jobb över 10 års tid och förtjänar med råge det hedersomnämnande han fick på Guldspadegalan i våras.

Men olika medier är bra på olika saker. Det Spår kunnat tillföra är förutom den så viktiga ljudinspelningen med ”Nils” som HD pekade på i sin resningsbevilja – också en pedagogisk aspekt. Vi har gjort en journalistisk granskning men förklätt den i thrillerns skrud. Storyn blir spännande. Samtidigt har vi hela tiden försökt ligga på dokumentärens höga krav på saklighet och objektivitet. Ett bra betyg på att det funkat fick vi av en chef på polisens analysgrupp här i Stockholm. Hon använde Spår för att sätta sig in i ärendet (hon var inblandad i kvalitetssäkring av bevis inför nya rättegången). ”Ni skulle passa som analytiker hos oss” var hennes omdöme.

Överlag passar podcasten med sitt långa format väldigt bra för den här typen av granskningar. Vi minns såklart alla Serial. Snårigt fall men väldigt underhållande berättat. Tack till Sarah Koenig som gick före!

Och Spår lyckades ju faktiskt där Serial inte levererade – vi har ett slut

Okej, nu är hybrisen nära, men jag pratade med en reporter i USA som sa exakt så till mig igår och jag kan inte få ut just den formuleringen ur huvudet. Förlåt en egenkär radioröst en dag som denna. Jag lovar att sluta snart.

Inte än:

BEVIS PÅ INTERNATIONELL FRAMGÅNG BIFOGAS HÄR!

***

Okej. Ska vara allvarlig igen. Fantastiskt kul med all framgång för Spår men det viktigaste är såklart att Kaj Linna är fri.

Jag lämnar er med två av dom vackraste minnen jag varit med om. Dels den här bilden där Kaj Linna återförenas med sin brorson Simon, sönerna Fabian och Marcus och sambon Petra – och så hjälten, stridskamraten, systern Carita.

Och så nästa minne. Jag har många gånger drömt om det här fallet. Det har en särskild plats i mig och kommer alltid att ha. Länge var det en hopplös känsla jag bar på. Att Kaj Linna HAR rätt – men han FÅR inte rätt. Därför känns det så fantastiskt att få ha varit med om ögonblicket när Kaj Linna tog sin första simtur på 13 år. Tillsammans med sin son Fabian (som också badade) och så sonen Marcus och sambon Petra som väntade med mig på bryggan. (Mer rimligt pga 13 grader. I luften)

Lyssna på avsnittet som vi släppte igår ”Kalamarksmordet: Världens friaste livstidsfånge – del 2/2” (länk här igen) – badet och ögonblicket är ca  39 minuter in.

Det är det vackraste ljud jag lyckats fånga i min mikrofon någonsin.

Ljudet av frihet.

***

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *