Mer tankar kring ”Nazisträttegångarna i Göteborg”

Idag sändes P3 Dokumentären ”Nazisträttegångarna i Göteborg” och trots att den är över 90 minuter lång i podversionen finns det gott om intressanta citat, arkivklipp och tankegångar som jag fått avstå från att sända ut. Kanske tur, det är mastigt nog att ta in som det är nu. Men här på nätet kan jag fylla på för er som vill veta mer.

Vera Oredsson i fönster

För det första är det alltid så befriande att träffa intervjupersoner som Vera Oredsson (bilden) och Håkan Håkansson. Oavsett vad man anser om deras liv och valen de gjort imponeras jag alltid av människor som står fullt ut för vad de anser. De gömmer sig inte, de maskerar sig inte, de är helt enkelt raka. Även om de beskriver en krokig väg, så är båda två befriande öppna. Jag är tacksam för detta.

Håkansson under kavajen

1986 gömde sig Håkan Håkansson under en kavaj för att skydda sina föräldrar, men nu är han alltså helt öppen och har tagit avstånd från nazismen.

Att försöka komma någonstans i en ideologisk diskussion med Vera Oredsson var naturligtvis omöjligt. Det var heller inte mitt mål, även om jag ibland försökte rubba de värsta hatcirklarna i hennes tankebanor. Men att höra henne berätta ogenerat om sin avsky för homosexuella och negrer (hennes ordval) är nog så viktigt. De här människorna dör ut och nya mer strömlinjeformade följer. P3 Dokumentär har en ung målgrupp som behöver höra det här ”direkt ur hästens mun”.

Oredsson visste

När det gällde sakförhållanden framkom inget nytt i förhållandet mellan NRP och RAG-aktivisterna, förutom att Håkan Håkansson alltså påstår att partiledare Göran Oredsson beordrat att La Manu-monomentet skulle förstöras på något sätt. Men inga bevis som styrker påståendet finns.

Många människor som jag pratat med ville alltså inte medverka eller ville inte få sin identitet röjd. De här frågorna är alltså idag, nästan 30 år senare, oerhört plågsamma för många människor. Att bli förknippad med nazism kan, även om det hände i en avlägsen ungdom, fortfarande innebära stora problem, både inom yrkeslivet men också för släkt och vänner och i den egna familjen.

Ibland kan jag tycka att vi brännmärker människor hårt i vår del av världen. Att kunna vederlägga att någon har eller har haft en koppling till nazism, ska det innebära en sådan stigmatism? Hur går man då någonsin vidare? Det måste väl ses som ett samhälleligt misslyckande att människor inte vågar prata om en sak som hände för 25 år sedan, eftersom de fortfarande är rädda att förlora sitt jobb?

Samtidigt – det är en samhällsfientlig verksamhet vi pratar om här. Och flera gånger i programmet tenderar intervjupersoner att relativisera sitt våld och sina handlingar.

deathlist

Och – hur ska man se på en dödslista som den ovan? Den ser ju ut som den är skriven av en 13-åring. Antagligen har den tillkommit under rus, det dracks hårt och ofta, och många av människorna som var med här kom från tuffa förhållanden. Ensamstående föräldrar, halvbra ekonomi, killar med frustration och en avundsjuka mot klasskompisar som lyckats bättre i skolan och som fått mer, fått finare saker, fått fler räkmackor.

Men morden på de homosexuella och mordbränderna kan man inte relativisera bort. Flera av personerna som kastade molotov-cocktails hade gjort lumpen. De hade utbildats i hur vapen skadar. De visste vad de gjorde. Även om hat och fylla förstör omdöme. Men det är ju naturligtvis inget som rätten fäster något avseende vid och som spelar någon som helst roll för människor som blir offer för dessa handlingar.

Och som en person på Expo sa: Visst har du blivit full Anton? Och ibland arg? Samtidigt? Men har du någonsin velat slå ihjäl en homosexuell människa då?

Nä. Inte ens i min vildaste ilskefylla. (Har nog bara haft en sådan).

Någonstans kommer idén ifrån och i de här fallen är det den nazistiska ideologin.

vaxjo 1985

1985 bemöttes den då ”nya” företeelsen Nynazism med det här svaret i Växjö. Det var ett oerhört halabaloo i Växjö. Man jagade verkligen nazisterna längs gatorna. De var max 10-15. Människorna, som många var vänstersympatisörer och precis hade hört Lars Werner hålla upptaktsmöte för Vpk, var runt 3000. De var uppretade och ville verkligen slåss. TV-bilderna är många, på den här tiden gjordes det långa nyhetsinslag och både Rapport och Aktuellt var där med kamera-team. Det finns fog för att säga att nazisterna var modiga som överhuvudtaget gick upp och startade sin demonstration. Att de fick stryk och dessutom på prime time TV skapade säkerligen en känsla av vi-mot-världen som är så attraktiv för unga människor som redan står lite utanför.

Också oerhört fascinerande att se hur stora skillnaderna är på hur nazister bemöttes då och nu.

Rapport Nazi 1

Vi valde att inte berätta namnet på de tre homosexuella männen som mördats. Jag ville det först. Jag ville till varje pris humanisera de människorna så mycket som det bara är möjligt. Att levande göra dåden och berätta i detalj vad de människorna råkat ut för känns som enda sättet att visa allvaret i den nazistiska ideologin på sin spets. I lumpen fick jag lära mig att man inte sköt på människor, vi sköt på ”mål”. Språket avhumaniserade måltavlorna och det gör i slutändan att det går lättare att tömma AK5 på ett magasin. Gammal militärvisdom. Samma sak händer i en ideologi som bygger på hat. Och hur bemöter man bäst hat? Kärlek, vill jag tro.

Så först ville jag alltså berätta offrens rätta namn för att visa hur mycket människor de var.

Men Sveriges Radio har ett stort ansvar mot brottsoffer och jag övertalades att tänka mer på de anhöriga som kanske lagt detta bakom sig eller som kanske aldrig velat få reda på exakt hur personerna dog. Jag är nog glad att vi gjorde det valet. Namnen är inte det viktigaste med det här programmet.

Vera Oredsson ung i bok

En sak som däremot är viktig är frågan – hur kan en ung person som Vera Oredsson var här… Fortfarande vid 86 års ålder tro på nazismen? Jag känner hopp när jag hör Håkan Håkansson berätta och undrar vad dagens nazister kommer tänka om 30 år.

6 Comments

  1. Otroligt bra. Har lyssnat i omgångar hela dagen,
    Känns som jag behövt pausa lite och ta in allt.

    Bra jobbat! Älskar din röst, förresten.

    • Kul att du gillar! Ja, pausa och ta det i omgångar, det är fint med radio som man kan styra själv nuförtiden! 🙂

    • c!
      Tack så mycket för de snälla orden. Även om jag hellre är legendar. Enligt P3Spel-geniet Victor Leijonhufvud är en legend tydligen benämningen på en död person medan legendaren fortfarande är i livet.
      En skitdetalj som jag numera, efter Victors påpekande, aldrig kan släppa 😉
      Men att bli kallad legend – ändå en milstolpe! Har aldrig hänt förut! Firar med kaffe och nöjt flin!

      • Haha avundsjuk bara för att hans fans inte kallar honom legend. 😉 men har följt dig under en längre tid och har så klart mina favoriter, Arlanda rånet, Öhrnligan samt min absoluta top spelskandalen, då jag själv har sysslat med bandy under min uppväxt och fram till jag gick ut gymnasiet. Och känner igen alla du intervjuar och träffat en del på olika event inom bandyvärlden. Finns en dok som jag skulle kunna tipsa dig om, där jag även sitter på en del info. Samt att jag tycker tiden har gått och att dom sörjande har lagt de bakom sig även om dem aldrig kommer glömma de som hände för drygt 8 år sen! Kontakta mig via mail så berättar jag mer och om du behöver lite namn att jobba med. Mvh c

        • Intressant! Hör av mig via mail. Örn-ligan är ju bra också – även om det inte var jag som gjorde den 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *