När Irak inledde invasionen av Kuwait 2 augusti 1990 befann sig omkring 160 svenskar i Irak och Kuwait. Efter några veckor flyttades Kuwait-svenskarna till Bagdad. Några släpptes hem till Sverige under nyckfulla och kaosartade omständigheter. Pö om pö, helt utan förvarning. Men 58 svenskar fick tillbringa hela 113 dagar, nästan fyra månader, fast i Irak. I arbetet med serien har jag pratat med ett tjugotal av dem. Sex av dem medverkar i dokumentären:
”Saddam var ju mycket nyckfull, det märktes att han spelade ett spel. Med oss.”
Thomas Borgström, chef för Tetra Paks kontor i Kuwait City. Hölls gisslan i både Kuwait och Bagdad. Under intervjun återkommer Thomas gång på gång till de urvalsprocesser gisslan tvingades till. Hur beslutar man på mest rättvisa sätt vilka få som får en biljett till friheten?
”Jag var gravid.
Men jag sa till min man ”Du säger ingenting!”
Jag ville inte lämna honom.”
Cecilia Borgström. Hon och Thomas gifte sig, det var ett krav för att de skulle få bo ihop i Kuwait City. Cecilia var gravid i femte månaden när hon hölls gisslan i både Kuwait och Bagdad. Det som började som ett äventyr för det nygifta paret skulle förändra deras liv för alltid.
”Vi skulle till Irak och vinna marknadsandelar.” […] ”Några datorer fick vi inte ha, det var skrivmaskiner som gällde.” […]
”De kom och hämtade irakierna, de skulle bussas ut till någon demonstration. Det gick inte att stoppa det.” (Om de irakiska medborgare Ericsson hade på kontoret i Bagdad)
Christer Hedberg arbetade som chef för Ericsson i Bagdad. Han blev en av de allra viktigaste personerna i arbetet med att få ut den svenska gisslan. Tillsammans med ambassadpersonalen och några av de övriga företagscheferna ledde Christer de dagliga mötena med personal, gisslan, ambassaden och Irakiska myndigheterna. Christer Hedberg var kvar till slutet på dramat.
”Om inte Saddam skjuter oss och statuerar exempel på vad han ska göra med gisslan – så har vi Busch som ska bomba oss.”
”Det var bara det som gällde. Att få hem den här gruppen levande. Det fanns ingenting annat.”
Karin Hedberg Nylund reste med sin man Christer Hedberg till Bagdad för att få uppleva ett äventyr. Men det var inte riktigt så här hon tänkt sig vistelsen i Irak. Karin blev ett stort mentalt stöd för gisslan under tiden de hölls på Hotell Novotel i Bagdad. Isoleringen tärde på gruppen och Karin blev efter några veckor enda kvinnan kvar. En situation som visade sig bli extra utsatt för henne, på ett sätt hon inte kunnat ana.
”Hur mycket pratar du om det här?”
”Ingenting… Ingen som har varit i samma situation.”
”Hur känns det nu då, när vi pratar?”
”Trodde inte. Trodde inte att det skulle kännas så här.”
Dan Godin åkte till Kuwait för att som Ericsson-anställd bygga ut mobilnätet i Kuwait City. Landet var rikt och den allmänna uppfattningen var att regionen var stabil, nu när kriget mellan grannarna Iran och Irak var över. När invasionen skedde försökte Dan och en kollega att själva fly ut genom öknen. Ett försök de fick ge upp. Men det skulle komma ytterligare ett tillfälle, något som Dan än idag, över 30 år senare, anser vara känsligt att prata om.
”Det är 31 år sen och det är fortfarande mycket emotionellt.”
”That was the first hug, right?”
”Absolutely.”
Läkaren Bertel Berg arbetade i Kuwait City tillsammans med sin fru Margareta Berg. I Sverige fanns deras fem barn, de äldsta hade flyttat hemifrån, och Mattias Berg (bilden) som bara var tio år var hemma på sommarlov hos sin morbror. Plötsligt kan de inte återförenas. Då bestämmer sig Mattias för samma sak som statsminister Ingvar Carlsson. Han ska försöka tala förstånd med Saddam Hussien genom att skicka ett brev.
”Det är ju en helt osannolik historia, det här med Mattias Brev. Men även att pappa satt gisslan i Bagdad under en längre period. Hela historien är osannolik.”
Ulf Berg ingick inte i gisslan. 1990 var han 28 år gammal. Som äldst i barnaskaran blev Ulf den som hade mest kontakt med pappa Bertel i Bagdad. De få gånger det gick att prata, vill säga. Ofta sköttes kontakten via medier, som tidningen Expressen. Tack vare lillebror Mattias idé och Robert Aschbergs TV-program, såg därför Expressens förstasida ut så här 17 oktober 1990:
