Efter att Ametist Azoredegan hoppat på Janne Josefsson (läs ALLT om saken på Expressen – såklart) och kallat honom Nazist har en twitter-storm brutit ut, där Ametist tyvärr till slut blivit mordhotad. Läs Sveriges Radios svar på det hela här.

En som reagerat hårdare än många andra är fd SR-journalisten Staffan Dopping ‏@staffandopping :

”Tror @ametistametist att PS-profiler (m h t #opartiskhet) bara måste avstå från att ta ställning till pol partier? https://twitter.com/ametistametist/status/464128992862568451 …”

Han har såklart rätt i kritiken. Att kalla Janne för Nazist är fel. Dels i sak (det är ju så bort i tok så man förstår ju att Ametist gjort det med en tanke om ironi, eller hur?) men också för att Janne så sent som förra veckan var inblandad i det Uppdrag Granskning som granskade just Nazismen.

Sen läser jag Ametist Facebook-inlägg om hur det är att dra iväg en tweet lite för fort – läs gärna här.

Ametist vaknar till 12 dödshot och 15 hot om våldtäkt, skriver hon, och mot slutet fastnar jag för

”Ni får se mitt raljerande som ett symptom på desperationen. Jag vet själv att den är det… jag gillar den inte, men jag förstår den.
Ni ser ju vad illa det är ställt, vad lite det krävs? Det räckte ju med ett enda raljerande mot en journalistkollega för att jag ska få alla rasistiska våldshot.”

Det här liknar väldigt mycket det som hände oss på P3 Spel för några månader sen. En av våra krönikörer skrev då en tweet i affekt till en riksdagsman för SD. P3 Spels mailkorg svämmade över från människor som inte tyckte om att vår krönikör fick pengar från deras licenser. Många hade en mycket brysk ton. SR fick gå ut med uttalande. Krönikören fick en tillsägelse. Inte twittra i den tonen. Det skadar trovärdigheten.

Och så är det ju.

Men twitter, och andra sociala medier också, men främst twitter, skapar nya utmaningar för oss i branschen. När jag utbildade mig på JMG hade vi en lärare som körde med citatet ”skriv gärna när du är upprörd – men publicera aldrig”. Tanken var att man kunde se ilskan som en drivkraft, SEN skulle man gå tillbaka till texten när man var mer sansad och ändra det som var för hårt INNAN man publicerade texten. Det här var 1999 och internet var så gott som nytt. Sociala medier fanns knappt.

Nu är man bara ett mobilknäpp bort från nästa publicering. 140 tecken och vips. Nu önskar jag ofta att jag kunde använda Expressens gamle chefredaktör Sigge Ågrens klassiska klokhet ”Skriv gärna kort. Helst inte alls”.

Klyscha: Vi lever i en allt mer snuttifierad medievärld. Sant. Snittiden på en ”sync” alltså längden på ett talat citat i TV-nyheterna blir bara kortare. När jag sitter i TV-arkivet och gör research till P3 Dokumentär och ser gamla nyheter där inslagen är över 5 minuter blir jag häpen. Man får SE så mycket! Förstå! Höra bakgrunden!

Idag – ja, har du missat dag 3 i rapporteringen kring senaste kriget/mordet/krisen, då är du körd. För dag 4 fortsätter det bara. Och det här är en av anledningarna till att så många gillar P3 Dokumentär. Här får man sammanhanget. Kontexten.

Jag skriver det här eftersom jag inte gillar utveckligen mot snuttifieringen. Och twitter är en del av den. Jag har twittrat (sic!) idag om att det är ett medium som gynnar partier som SD som har hög ton och enkla svar på svåra frågor. Fick då en befogad fråga av Staffan Dopping ”Men vad gör du då själv här?”

Yasmine El Rafie ‏@YasmineSR 3h undrade också ”Vad menar du nu? /En som håller på med twitter”

En påminnelse om att man inte kan sitta och sura över utvecklingen, den går inte att stoppa – bara försöka förhålla sig sunt till.

Staffan Dopping menade också att om det nu var sant att twitter gynnar SD i sitt format, var det ju konstigt eftersom ”Jag kan vara på twitter utan att skrika, hetsa och kränka. Är det något särskilt med min app?”

Nä Staffan. Det är inget med din app. Det är du som är duktig. Du tänker igenom. Du publicerar först EFTER du funderat. Idag var du upprörd, det märktes. Inte så att du skrev något över gränsen. Men du skrev mycket. Det verkade viktigt för dig att få Ametist att ”pudla”:

”@anton_berg @ametistametist Som programledare bygger eller river man SRs förtroende. Ansvarsfullt. Goofar man grovt ska man pudla tydligt.”

Rätt i sak. Tycker nog de flesta. Jag också.

Men hela klimatet på twitter är ibland väldigt mycket hetsjakt. Jaga fel. Peka finger.

Det räckte tydligen inte med att SR skrivit ett uttalande

”Vi tycker att hon uttalat sig grovt och slarvigt, och att det är oacceptabelt att uttrycka sig så. Vi skulle inte vilja att Sveriges Radios medarbetare blev påhoppade på det sättet. Detta har vi idag framfört till produktionsbolaget där hon arbetar och vi har för avsikt att framföra detta direkt till Ametist Azordegan. ”

Det räckte inte att Janne Josefsson själv sagt att han struntar i det som hänt och att Ametist skriver att hon ”blev lite för upprörd tror jag.” på Facebook.

Det är svårt för många av oss att förhålla oss till nya informationsteknologin. Kanske har Staffan Dopping helt rätt när han säger att speciellt P3 blivit mer av en åsikts-station de senaste 10 åren. Själv vet jag hur svårt det kan vara att inte trycka ”Like” på någons status som handlar om en politisk eller kontroversiell fråga. Varje tangenttryck på nätet lämnar ju spår idag. Våra åsikter registreras och kan närsomhelst vändas mot oss. Varje tweet, varje like.

Jag är så otroligt tacksam att jag får jobba i ett format över 90 minuter där människor jag träffar och intervjuar ställer upp mycket på grund av att de får tala till punkt i lugn och ro. Då blir tonen en annan, resonerande, förklarande, ibland förstående. Jag blev mycket mycket glad över den här tweeten från Jack Werner ‏@kwasbeb

”nya P3 dokumentär av @anton_berg är en flyhänt och djupt värdigt berättad historia om hur nazismen idag och på 30-talet hänger ihop. lyssna!”

Värdigt berättad. Något jag verkligen försökte göra. Jag är ganska dålig på ansvarsutkrävande intervjuer. Där är Staffan Dopping ett ess. Själv låter jag mest folk prata.

Kanske därför vi ser lite olika på allvaret i det som skett i det ovan berättade. Jag håller med i sak Staffan, men tonen i allt är för högt uppskruvad. Och det gynnar inte samhällsdebatten.