I senaste numret av magasinet KING pryder Zlatan framsidan. Men på sidan 72 börjar läsfesten på allvar! 😉
Reporter Joel Ågren har raddat upp ett gäng människor som han tycker är allmänbildade inom något speciellt område och eftersom jag jobbat sen 2006 med P3 Dokumentär tyckte han att jag kunde berätta om detta. Såklart jag kunde! Skitkul ju!
Reino Niemi var en av de första 35 gruvarbetarna som startade strejken. Från sin balkong i Svappavaara ser han röken från dagbrottet där allt började i december 1969.
På söndag 23 november sänds min nästa P3 Dokumentär.
När 35 arbetare sätter sig ner på golvet i truckverkstaden i LKABs gruva i Svappavaara, den 9 december 1969 tänds en gnista av uppdämd strejkvilja. Och bara två dagar senare är LKABs gruvdrift i Kiruna, Svappavaara och Malmberget helt lamslagen.
4800 arbetare går samman och den största strejken i Sverige sen 1948 är ett faktum.
Under 57 dramatiska dagar pågår strejken och stormöten avlöser varandra där arbetarnas enighet prövas hårt.
Man strejkar för en ökad lön, en bättre arbetsmiljö och framför allt – ett större människovärde.
Strejken kallas olaglig och vild eftersom den inte är utlyst av facket. Den blir ett uppvaknande för både arbetsgivaren LKAB, men också för Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, LO och för den svenska regeringen.
Slutet blev bittert för många arbetare, men på sikt vann man viktiga segrar och strejken räknas än idag som en av de mest avgörande strider som skett mellan arbetsgivare och löntagare i Sverige.
Under 1991 börjar en serie mystiska dödsfall drabba unga elitorienterare. Tre fall når förbundets läkare med samma mönster. Plötsligt slutar till synes friska idrottares hjärtan att slå. Ytterligare tre fall inträffar nästkommande år och när landslagsorienteraren Melker Karlsson plötsligt dör i november 1992 ställs orienterarförbundet inför ett tufft beslut. Ska man ställa in tävlingssäsongen 1993 och därmed stoppa ett landslag i absoluta världstoppen från att ta medaljer på VM?
P3 Dokumentär berättar historien om TWAR, mikroorganismen som stämplade en hel idrott och som delade en forskningsvärld.
– Det blev ju då många gånger så att man kände att här luktade man pengar och ville dra in lite grann av de här forskningsmedlen till sina egna verksamheter, snarare än att de kanske direkt skulle kunna hjälpa till så mycket med själva problemet, säger Åke Jakobsson, dåvarande ordförande i Svenska Orienteringsförbundet.
Men Göran Friman och Lars Wesslén som drev den absolut största delen av forskningen menar att man löst gåtan så långt det är möjligt, och vad som är än viktigare, man fick stopp på dödsfallen.
– Dödsfallen upphörde från och med 1993 och varför gjorde de det om inte våra åtgärder haft effekt? säger professor Göran Friman.
Hör dessutom flera orienterare och anhöriga berätta hur de upplevde händelserna som kom att sammanfattas ”Orienteringsdöden”
Medverkanden:
På Radiogalan i torsdagskväll tilldelades P3 Dokumentär Stora Radiopriset för Bästa Radioprogram 2014.
Priset utses av Radioakademin och både Public Service (SR och UR) och den kommersiella radion tävlar. Motiveringen lyder:
Kvicktänkt och rappt, omväxlande, modernt och samtidigt avslöjande och osminkat. P3 Dokumentär ger spännande berättelser och skapar visuella bilder som berör. Viktigt, aktuellt och mångsidigt!
P3 Dokumentär vann priset även 2012 och det hamnar i vårt allt mer fullmatade prisskåp. Jag blev mycket stolt och glad!
Det här fungerar som energikick i jobbet med nästa dokumentär som kommer 26 oktober. Tack alla för att ni lyssnar och sprider ordet om våra program – vi är mycket mycket tacksamma!
Många undrar, inte minst på Facebook, och JA det kommer nya P3 Dokumentärer i höst.
Säsongen börjar 12 oktober.
Jag sitter just nu och försöker klura ut i vilken ordning jag ska berätta min nästa historia, den sänds 26 oktober, ämnet fortfarande hemligt (det kan påverka personers vilja att ställa upp på intervju om jag berättar det för tidigt). Det är en tragisk historia där mysteriet fortfarande är olöst, trots att det passerat över 20 år.
I senaste dokumentären som jag gjort hamnade jag i en ny situation. I min intervju med fotbollslandslagets och sedemera Radiosportens Ralf Edström avslöjar han plötsligt att han i VM 1978 i Argentina blev bortförd av beväpnade män.
En häpnadsväckande historia som, om den kommit ut då 1978, kanske kunnat äventyra hela det årets turnering.
Ralf berättade detta knappt 4 minuter in i en intervju som jag planerat skulle handla om själva spelet och om hur bojkott-snacket gick i truppen. Plötsligt hade jag fått ett scoop utan att ens be om det.
Kul, oväntat, häftigt och en historia på liv och död för Ralf.
Jag la ner massor med tid på att koordinera hur och när vi skulle berätta detta, både inom SR och via Expressen som vi valde att samarbeta med. Resultatet blev nästan överraskande imponerande. SR, SVT, DN, Svd, Aftonbladet och TT (därmed en mängd lokaltidningar) hängde alla på och plötsligt var Ralfs historia en riksnyhet. Låt vara 36 år ”för sent” men det var verkligen en sensationell händelse.
Det var roligt att få vara en del i detta men jag inser att det knappast handlade om en journalistisk bragd av undertecknad. Snarare en jävla tur. Plötsligt infann sig ett tillfälle för Ralf att berätta. Och jag råkade vara där med en mikrofon och ett radioformat på två timmar där man hinner berätta i lugn och ro.
Det finns ett talesätt bland chefer på en av våra kvällstidningar (finns säkert på fler ställen men nu råkar jag känna till just den där redaktionen) där man säger ”Ring alla. Hela tiden”. Då skapar man nyheter.
Här råkade jag ringa rätt man vid rätt tillfälle.
Lyssna gärna här:
Läs mer om programmet här – (och tänk hur den här rubriken från 1977 nu ger ett sällsamt kusligt eko)
Ralf har efter programmet hört av sig och berättat att det kändes skönt att äntligen ha berättat.
Viktigt såklart.
Blanca Firpo, som berättar om tortyren hon och hennes kamrater utsattes för, hörde också av sig och var nöjd. Hennes historia är ju på många sätt programmets viktigaste. Förhoppningsvis gjorde nyheten om Ralfs avslöjande att fler fick chansen att höra Blanca Firpos historia.
Inför Fotbolls-VM satsar P3 på en kortare serie (2 avsnitt) där vi går igenom två tidigare fotbolls-VM. Amanda Glans gör en dokumentär om VM 1994 – lyssningsfest lär inträffa! Själv har jag fastnat förhistorien kring VM 1978 i Argentina. Då spelades alltså VM i ett land med en ohyggligt brutal militärjunta vid makten.
Över 30 000 personer anses av människorättsorganisationer ha försvunnit och tortyren i över 300 koncentrationsläger är välkänd idag. Mycket var känt redan då och när Sverige kvalificerade sig startade protester på många olika platser. Bland annat bildades en kommitté som hade parollen ”Ska vi spela medan folket slaktas?”
Jag har träffat Blanca Firpo (ovan, privat bild från 1979) som satt i ett av de värsta koncentrationslägren, ESMA, men som sen lyckades fly till Sverige. Att intervjua henne var surrealistiskt. Vi satt i hennes radhuskök mitt i ett vårvintrigt svenskt småstadssamhälle och pratade tortyr, kamp, död och fotboll i tre timmar. Sen tack och hej. Märkligt yrke det här.
Sen blir det en hel del fotboll också. Att träffa Roy Andersson gav en helt annan känsla, även om båda personerna är två riktiga kämpar. Hans barn är kanske mer kända idag. Äldste sonen Patrik Andersson har ju vunnit Champions League och anses av en del vara Sveriges bäste mittback genom tiderna. Yngste sonen Daniel Andersson har 6 år i Italienska proffsklubbar och 74 A-landskamper på sin meritlista. Men på 70-talet var det Roy som var Andersson både i Malmö FF och landslagets försvar.
Det blir såklart fler röster – och jag lovar också en sensation. Mer om det närmare sändningsdatum som är söndag 1 juni klockan 18:03-20:00 i P3
Ett tips tills dess – lyssna gärna på Kristofer Hanssons och Fredrik Johnssons P3 Dokumentär om Dagmar Hagelin – en händelse som spelade stor roll i diskussionerna kring landslaget och VM 1978. Och ett bra radioprogram!
Sverige möter Vitryssland i VM-hockeyn imorgon, torsdag, klockan 20:00. Återigen en kvartsfinal i ett stort hockeymästerkskap mot landet som vi borde slå. Fast nu är en fanatisk hemmapublik och avsaknaden av våra bästa proffs två faktorer som gör att vi inte kan räkna Tre Kronor som en lika skyhög favorit som 2002.
Då, i Salt Lake City-OS, havererade Tre Kronor fullständigt och klassisk radio sändes ut när Lasse Granqvist kommenterade fiaskot och i direktsändning fullständigt dömde ut – med en mycket precis och klart motiverad ton – lagets insats.
Men sen kom övertrampen i kvällspressen. Eller?
Döm själv – jag har gjort en radiodokumentär om händelsen som sändes i Radiosporten för något år sen. Men den är minst lika aktuell idag!
Lyssna och läs mer här
Och på samlingssidan Radiosporten Dokument hittar man fler sportdokumentärer/längre reportage. Jag har bland annat gjort:
Efter att Ametist Azoredegan hoppat på Janne Josefsson (läs ALLT om saken på Expressen – såklart) och kallat honom Nazist har en twitter-storm brutit ut, där Ametist tyvärr till slut blivit mordhotad. Läs Sveriges Radios svar på det hela här.
En som reagerat hårdare än många andra är fd SR-journalisten Staffan Dopping @staffandopping :
”Tror @ametistametist att PS-profiler (m h t #opartiskhet) bara måste avstå från att ta ställning till pol partier? https://twitter.com/ametistametist/status/464128992862568451 …”
Han har såklart rätt i kritiken. Att kalla Janne för Nazist är fel. Dels i sak (det är ju så bort i tok så man förstår ju att Ametist gjort det med en tanke om ironi, eller hur?) men också för att Janne så sent som förra veckan var inblandad i det Uppdrag Granskning som granskade just Nazismen.
Sen läser jag Ametist Facebook-inlägg om hur det är att dra iväg en tweet lite för fort – läs gärna här.
Ametist vaknar till 12 dödshot och 15 hot om våldtäkt, skriver hon, och mot slutet fastnar jag för
”Ni får se mitt raljerande som ett symptom på desperationen. Jag vet själv att den är det… jag gillar den inte, men jag förstår den.
Ni ser ju vad illa det är ställt, vad lite det krävs? Det räckte ju med ett enda raljerande mot en journalistkollega för att jag ska få alla rasistiska våldshot.”
Det här liknar väldigt mycket det som hände oss på P3 Spel för några månader sen. En av våra krönikörer skrev då en tweet i affekt till en riksdagsman för SD. P3 Spels mailkorg svämmade över från människor som inte tyckte om att vår krönikör fick pengar från deras licenser. Många hade en mycket brysk ton. SR fick gå ut med uttalande. Krönikören fick en tillsägelse. Inte twittra i den tonen. Det skadar trovärdigheten.
Och så är det ju.
Men twitter, och andra sociala medier också, men främst twitter, skapar nya utmaningar för oss i branschen. När jag utbildade mig på JMG hade vi en lärare som körde med citatet ”skriv gärna när du är upprörd – men publicera aldrig”. Tanken var att man kunde se ilskan som en drivkraft, SEN skulle man gå tillbaka till texten när man var mer sansad och ändra det som var för hårt INNAN man publicerade texten. Det här var 1999 och internet var så gott som nytt. Sociala medier fanns knappt.
Nu är man bara ett mobilknäpp bort från nästa publicering. 140 tecken och vips. Nu önskar jag ofta att jag kunde använda Expressens gamle chefredaktör Sigge Ågrens klassiska klokhet ”Skriv gärna kort. Helst inte alls”.
Klyscha: Vi lever i en allt mer snuttifierad medievärld. Sant. Snittiden på en ”sync” alltså längden på ett talat citat i TV-nyheterna blir bara kortare. När jag sitter i TV-arkivet och gör research till P3 Dokumentär och ser gamla nyheter där inslagen är över 5 minuter blir jag häpen. Man får SE så mycket! Förstå! Höra bakgrunden!
Idag – ja, har du missat dag 3 i rapporteringen kring senaste kriget/mordet/krisen, då är du körd. För dag 4 fortsätter det bara. Och det här är en av anledningarna till att så många gillar P3 Dokumentär. Här får man sammanhanget. Kontexten.
Jag skriver det här eftersom jag inte gillar utveckligen mot snuttifieringen. Och twitter är en del av den. Jag har twittrat (sic!) idag om att det är ett medium som gynnar partier som SD som har hög ton och enkla svar på svåra frågor. Fick då en befogad fråga av Staffan Dopping ”Men vad gör du då själv här?”
Yasmine El Rafie @YasmineSR undrade också ”Vad menar du nu? /En som håller på med twitter”
En påminnelse om att man inte kan sitta och sura över utvecklingen, den går inte att stoppa – bara försöka förhålla sig sunt till.
Staffan Dopping menade också att om det nu var sant att twitter gynnar SD i sitt format, var det ju konstigt eftersom ”Jag kan vara på twitter utan att skrika, hetsa och kränka. Är det något särskilt med min app?”
Nä Staffan. Det är inget med din app. Det är du som är duktig. Du tänker igenom. Du publicerar först EFTER du funderat. Idag var du upprörd, det märktes. Inte så att du skrev något över gränsen. Men du skrev mycket. Det verkade viktigt för dig att få Ametist att ”pudla”:
”@anton_berg @ametistametist Som programledare bygger eller river man SRs förtroende. Ansvarsfullt. Goofar man grovt ska man pudla tydligt.”
Rätt i sak. Tycker nog de flesta. Jag också.
Men hela klimatet på twitter är ibland väldigt mycket hetsjakt. Jaga fel. Peka finger.
Det räckte tydligen inte med att SR skrivit ett uttalande
”Vi tycker att hon uttalat sig grovt och slarvigt, och att det är oacceptabelt att uttrycka sig så. Vi skulle inte vilja att Sveriges Radios medarbetare blev påhoppade på det sättet. Detta har vi idag framfört till produktionsbolaget där hon arbetar och vi har för avsikt att framföra detta direkt till Ametist Azordegan. ”
Det räckte inte att Janne Josefsson själv sagt att han struntar i det som hänt och att Ametist skriver att hon ”blev lite för upprörd tror jag.” på Facebook.
Det är svårt för många av oss att förhålla oss till nya informationsteknologin. Kanske har Staffan Dopping helt rätt när han säger att speciellt P3 blivit mer av en åsikts-station de senaste 10 åren. Själv vet jag hur svårt det kan vara att inte trycka ”Like” på någons status som handlar om en politisk eller kontroversiell fråga. Varje tangenttryck på nätet lämnar ju spår idag. Våra åsikter registreras och kan närsomhelst vändas mot oss. Varje tweet, varje like.
Jag är så otroligt tacksam att jag får jobba i ett format över 90 minuter där människor jag träffar och intervjuar ställer upp mycket på grund av att de får tala till punkt i lugn och ro. Då blir tonen en annan, resonerande, förklarande, ibland förstående. Jag blev mycket mycket glad över den här tweeten från Jack Werner @kwasbeb
”nya P3 dokumentär av @anton_berg är en flyhänt och djupt värdigt berättad historia om hur nazismen idag och på 30-talet hänger ihop. lyssna!”
Värdigt berättad. Något jag verkligen försökte göra. Jag är ganska dålig på ansvarsutkrävande intervjuer. Där är Staffan Dopping ett ess. Själv låter jag mest folk prata.
Kanske därför vi ser lite olika på allvaret i det som skett i det ovan berättade. Jag håller med i sak Staffan, men tonen i allt är för högt uppskruvad. Och det gynnar inte samhällsdebatten.
Idag sändes P3 Dokumentären ”Nazisträttegångarna i Göteborg” och trots att den är över 90 minuter lång i podversionen finns det gott om intressanta citat, arkivklipp och tankegångar som jag fått avstå från att sända ut. Kanske tur, det är mastigt nog att ta in som det är nu. Men här på nätet kan jag fylla på för er som vill veta mer.
För det första är det alltid så befriande att träffa intervjupersoner som Vera Oredsson (bilden) och Håkan Håkansson. Oavsett vad man anser om deras liv och valen de gjort imponeras jag alltid av människor som står fullt ut för vad de anser. De gömmer sig inte, de maskerar sig inte, de är helt enkelt raka. Även om de beskriver en krokig väg, så är båda två befriande öppna. Jag är tacksam för detta.
1986 gömde sig Håkan Håkansson under en kavaj för att skydda sina föräldrar, men nu är han alltså helt öppen och har tagit avstånd från nazismen.
Att försöka komma någonstans i en ideologisk diskussion med Vera Oredsson var naturligtvis omöjligt. Det var heller inte mitt mål, även om jag ibland försökte rubba de värsta hatcirklarna i hennes tankebanor. Men att höra henne berätta ogenerat om sin avsky för homosexuella och negrer (hennes ordval) är nog så viktigt. De här människorna dör ut och nya mer strömlinjeformade följer. P3 Dokumentär har en ung målgrupp som behöver höra det här ”direkt ur hästens mun”.
När det gällde sakförhållanden framkom inget nytt i förhållandet mellan NRP och RAG-aktivisterna, förutom att Håkan Håkansson alltså påstår att partiledare Göran Oredsson beordrat att La Manu-monomentet skulle förstöras på något sätt. Men inga bevis som styrker påståendet finns.
Många människor som jag pratat med ville alltså inte medverka eller ville inte få sin identitet röjd. De här frågorna är alltså idag, nästan 30 år senare, oerhört plågsamma för många människor. Att bli förknippad med nazism kan, även om det hände i en avlägsen ungdom, fortfarande innebära stora problem, både inom yrkeslivet men också för släkt och vänner och i den egna familjen.
Ibland kan jag tycka att vi brännmärker människor hårt i vår del av världen. Att kunna vederlägga att någon har eller har haft en koppling till nazism, ska det innebära en sådan stigmatism? Hur går man då någonsin vidare? Det måste väl ses som ett samhälleligt misslyckande att människor inte vågar prata om en sak som hände för 25 år sedan, eftersom de fortfarande är rädda att förlora sitt jobb?
Samtidigt – det är en samhällsfientlig verksamhet vi pratar om här. Och flera gånger i programmet tenderar intervjupersoner att relativisera sitt våld och sina handlingar.
Och – hur ska man se på en dödslista som den ovan? Den ser ju ut som den är skriven av en 13-åring. Antagligen har den tillkommit under rus, det dracks hårt och ofta, och många av människorna som var med här kom från tuffa förhållanden. Ensamstående föräldrar, halvbra ekonomi, killar med frustration och en avundsjuka mot klasskompisar som lyckats bättre i skolan och som fått mer, fått finare saker, fått fler räkmackor.
Men morden på de homosexuella och mordbränderna kan man inte relativisera bort. Flera av personerna som kastade molotov-cocktails hade gjort lumpen. De hade utbildats i hur vapen skadar. De visste vad de gjorde. Även om hat och fylla förstör omdöme. Men det är ju naturligtvis inget som rätten fäster något avseende vid och som spelar någon som helst roll för människor som blir offer för dessa handlingar.
Och som en person på Expo sa: Visst har du blivit full Anton? Och ibland arg? Samtidigt? Men har du någonsin velat slå ihjäl en homosexuell människa då?
Nä. Inte ens i min vildaste ilskefylla. (Har nog bara haft en sådan).
Någonstans kommer idén ifrån och i de här fallen är det den nazistiska ideologin.
1985 bemöttes den då ”nya” företeelsen Nynazism med det här svaret i Växjö. Det var ett oerhört halabaloo i Växjö. Man jagade verkligen nazisterna längs gatorna. De var max 10-15. Människorna, som många var vänstersympatisörer och precis hade hört Lars Werner hålla upptaktsmöte för Vpk, var runt 3000. De var uppretade och ville verkligen slåss. TV-bilderna är många, på den här tiden gjordes det långa nyhetsinslag och både Rapport och Aktuellt var där med kamera-team. Det finns fog för att säga att nazisterna var modiga som överhuvudtaget gick upp och startade sin demonstration. Att de fick stryk och dessutom på prime time TV skapade säkerligen en känsla av vi-mot-världen som är så attraktiv för unga människor som redan står lite utanför.
Också oerhört fascinerande att se hur stora skillnaderna är på hur nazister bemöttes då och nu.
Vi valde att inte berätta namnet på de tre homosexuella männen som mördats. Jag ville det först. Jag ville till varje pris humanisera de människorna så mycket som det bara är möjligt. Att levande göra dåden och berätta i detalj vad de människorna råkat ut för känns som enda sättet att visa allvaret i den nazistiska ideologin på sin spets. I lumpen fick jag lära mig att man inte sköt på människor, vi sköt på ”mål”. Språket avhumaniserade måltavlorna och det gör i slutändan att det går lättare att tömma AK5 på ett magasin. Gammal militärvisdom. Samma sak händer i en ideologi som bygger på hat. Och hur bemöter man bäst hat? Kärlek, vill jag tro.
Så först ville jag alltså berätta offrens rätta namn för att visa hur mycket människor de var.
Men Sveriges Radio har ett stort ansvar mot brottsoffer och jag övertalades att tänka mer på de anhöriga som kanske lagt detta bakom sig eller som kanske aldrig velat få reda på exakt hur personerna dog. Jag är nog glad att vi gjorde det valet. Namnen är inte det viktigaste med det här programmet.
En sak som däremot är viktig är frågan – hur kan en ung person som Vera Oredsson var här… Fortfarande vid 86 års ålder tro på nazismen? Jag känner hopp när jag hör Håkan Håkansson berätta och undrar vad dagens nazister kommer tänka om 30 år.